Upp som en sol, ned som en pannkaka...
Idag var äntligen dagen jag tog mig iväg till gymmet. Efter ca 15 månaders träningsuppehåll var det skönt att låta musklerna få jobba lite. Det funkade även bra med knäet. Var lite rädd innan att det skulle krångla, men det gjorde det inte, än...
Väl hemma blev det dusch och lunch. Satt sedan på golvet och lekte med Ellen. Hon satt en bit bort. Plötsligt ramlar hon omkull och slår sig. Jag kryper fram till henne och känner, och hör, hur det knakar till i knäet. Ellen gråter och jag gråter av smärta (och rädsla och frustration).
ÄR SÅ LESS!!! Tre skador i samma knä på mindre än ett år. När det dessutom tar 2-3 månader innan det känns helt ok igen blir man lite nedslagen när det händer. Nu ska jag få ordning på knäet, även om det krävs en operation...